Kajsa Grytt är fantastisk eller – jag kan aldrig bli någon ängel men låt mig komma stark och fri.

 

Kajsa Grytt har gjort en Johnny Cash – fast inte riktigt ändå. Kajsa bestämde sig för att åka ut till kvinnofängelser och samla texter. Hon bad kvinnorna att få ta del av deras innersta, genom brev, texter eller dikter de skrivit. Hon fick dem och en del av dem har blivit tonsatta av Kajsa. Men resultatet blev inte som Kajsa förväntat sig.

Bilden av en man i fängelse ställs mot bilden av en mamma i fängelse. Bilden av en stark, häftig man med beundrarinnor i släptåg ställs mot en nerpundad, ansvarslös och misslyckad kvinna i fängelse. På kvinnofängelser finns ingen kö av beundrare.

Det är ett symptom i tiden. Kvinnan förväntas vara den ansvarsfulla, en man utan känsla för rätt eller fel ursäktas. En kvinna kan inte hamna i fängelse för hon har barn att ta hand om. En man har en fru som tar hand om hemmet när han sitter på kåken. Generaliseringen är grov, men bilden stämmer.

Så blir texterna inte Cash – det blir inga texter om utbrytningar eller uppror mot plitarna. Det blir ett stort förlåt till det samhälle som har satt dem där. Det blir starka dikter om längtan efter den man som gjorde att de hamnade där.

 - det rinner en tår ner för mitt lår och jag låtsas att det är du.

Kajsa fick en överstruken geting i expressen. Jag gick därifrån med tårar och en överväldigande känsla av att jag just fått höra en sanning.

Ibland är det bara så skönt att få vara i en gråskala.

Ibland blir man så varse – eller idag är en annan dag

 

När dina värderingar brister – vad slåss du för då? När det du krigar för, inte längre är värt att dö för? Vem gör sällskap med dig då? Idag är en annan dag än igår, idag har andra sår.

Man härbärgerar så gärna det som är svårt. Som insikten om att du har det bra, när han du nyss gick förbi, som låg på gatan, inte har det lika bra. Eller som han den där som ville ha en slant på tunnelbanan och du stack till honom skramlet i fickan. Tittade du honom i ögonen? Såg du hans smärta och förnedrade själ? Såg du att han inte ville vara där, med handen utsträckt mot dig? Du skulle ha tagit den, inte ge bort tre och femtio i hopp om att slippa hugget i hjärtat.

Du tittar hellre på barnen på någon gala på TV. De där barnen som är magra, som har en mamma som dör i AIDS eller som har blivit lurad av något stort jättemultinationellt företag att använda mjölkersättning. Så barnen blir sjuka. Då ger vi lite mer än tre och femtio. Kanske hundra kronor, eller tvåhundra. Kanske en gång varje månad. Eller så blir vi isbjörnsfaddrar och tänker att det är väldigt, väldigt hemskt att isarna vid polerna smälter. För det är ju hemskt. Sen går vi till jobbet nästa dag. Äter en lunch ute. Och det känns ganska bra – att vara fadder till en isbjörn som har det svårt.

Jag gör också så.

 Logiken brister inte. Det är bara lättare att vara solidarisk med någon som du inte kan ta i handen.

Bullerbyn nästa för Åkesson

Oj – han är ju rasist, hörde jag idag. Det är klart han är rasist. Jimmy Åkesson. Han är superjättemycket rasist. Han tycker inte om muslimer. Han vill repatriera flyktingar. Han vill ” Motverka diskriminering och svenskfientlighet genom att skrota instegsjobben och förbjuda alla andra former av positiv särbehandling, etnisk kvotering/diskriminering på arbetsmarknaden.” Han beskriver islam likt en pest som sprider sig och dödar den ”Svenska kulturen” bit för bit. Jimmy och hans vänner är rasister – ut i fingerspetsarna.

Samtidigt så finns det något större och mer otäckt. Den strukturella rasismen understöder Jimmy. Sverige är ett delat land. Människor verklighet stämmer inte överens med den bild som den etablerade politiken vill ge. Genom att förneka människors rädslor istället för att ta dessa på allvar har vi skapat en grogrund för Jimmy. Han tär och vi när.

 Att stå upp för demokrati och människors värde är något som ständigt måste göras. De etablerade partierna i Sveriges riksdag ska och måste sätta de demokratiska spelreglerna. Vi kommer aldrig acceptera att människor diskrimineras på grund av religion. Vi kommer heller aldrig acceptera att någon diskriminerar på religiösa grunder. Vi kommer aldrig, aldrig, aldrig acceptera att någon diskriminerar överhuvudtaget.

Den bollen ger vi inte till Åkesson. Han ska inte få beskriva världen. Därför måste vi göra det. Krasst och verkligt beskriva världen och hitta lösningar. Jimmy säger att han kommer att göra allt i sin makt för att ”vända trenden”. Han pratar om muslimerna. Läskiga paralleller med en annan otrevlig typ.

Sverigedemokraterna överlever på någon annans andades luft. Det är smart att spela på människors rädslor. Men det är fel, så fel. Kategoriskt och utan skrupler delar han människor i vi och dom.

Idag pratar han om muslimer, imorgon om samer. Vad kommer härnäst? Människor med funktionshinder? Harmynt? Människor med mörkare hy än Jimmy själv? Kvinnor? Jimmy vill leva i ett Bullerbyn. Med små lintottar, kor med skällor och mamma, pappa, barn. Jimmy är inte bara rasist, han är också en fossil.

Härmed vill jag deklarera att Jag tycker mycket illa om Jimmy och hans politik. Fy för honom, fy för hans kamrater och fy för oss etablerade politiker som inte lyckats ta debatten. Det är dags nu. Att locka fram dem ur sina hålor och ta död på vartenda argument.

När siffror blir människor

 

Mitt i kommunens budgetarbete såg jag en bild på en leende man i lokaltidningen. Han log för att han äntligen fått ett jobb. Istället för att tacka och ta emot bidrag jobbade mannen ihop sina egna pengar. Han hade varit i försörjningsstöd länge. Så länge att han hade tappat tron om att någonsin få känna sig nyttig på arbetsmarknaden igen. Som en kugge i ett hjul som ingen saknar. Nu vaknar han tidigt varje morgon, sträcker på ryggen. Tar på sig sina fina kläder och sina fina skor och går. Varje morgon. Så blev han en människa istället för en siffra. Han är en del av det jobbpaket som vi initierade i våras.

Jag är så glad att jag såg bilden. När siffrorna och orden jag sätter på pappret blir människoöden, känns jobbet viktigare än någonsin.

Idag blev det offentligt. De politiska prioriteringarna för 2010 års budget. Där ryms många fler människoöden. Barn som drabbas hårt av lågkonjunkturen, föräldrar som blir arbetslösa, skolbarn som inte når målen och våra gamla som behöver vår vård och omsorg. Stolt är jag. Stolt över att få jobba åt människor som precis som jag ser människan bakom siffran.

Tack för det!

Vad händer, vad händer?

Jag står på Sergels torg, det regnar. Ändå har en trogen skara medmänniskor tagit sig dit.

Anledning är tre små pojkar. Demonstrationen jag är på, är för deras skull. Eller nej förresten, inte bara, för alla de barn, ungdomar och vuxna som landet Sverige vill utvisa till krig och elände, till tortyr eller till total ensamhet.

Tre barn står i mitten av den cirkel som demonstrationen utgör. Klasskamrater håller tal, fotbollslag visar sitt stöd. Till sist gör en hängiven, fantastisk fritidsledare entré och förtydligar för oss alla som står där, att dessa tre bröder, de skriker precis lika högt som alla andra gör när de blir torterade.

Vad har vi för rätt, att som människor skicka barn till ett land dit vi själva inte skulle sätta en fot? Vad är det som gör att tre barn bara blir en utredning, ett papper och ett avslag i migrationsverkets statistik?

Vad är det för fel i huvudet på oss, när vi påstår att detta landet enbart tillhör oss. När ett streck på en karta får avgöra vem som ska leva och vem som ska dö.

Är vi tillverkade för att leva i ett geografiskt område, eller är vi del av ett socialt sammanhang? Ska vi för alltid vara våra rötters mylla trogen, eller kan vi hitta nya platser i världen att göra en gärning på?

Bröder som dessa, vars liv ligger helt i händerna på någons annans goda vilja, finns överallt, världen runt. Kriget är inte deras, misären har inte de skapat. Ändå står de här, i mitten av en folkskara på ett regnigt Sergels torg.

Min Farmor betalar högre skatt än vad jag gör!

 

Min Farmor, denna kvinna som i hela sitt liv har kämpat, slitit, jobbat och gjort rätt för sig. Farmor är allas Farmor. Mina kompisar vet nog inte ens vad hon heter egentligen

När Farmor var 14 började hon jobba ihop pengar för att kunna studera vidare. Efter några år på folkhögskola kom hon så in på sjuksköterskehögskolan.

Farmor fick efter några år jobb som distriktssköterska i Sibbhult. Där jobbade hon många år. Det är ett slitsamt jobb, mycket trappor, tunga lyft och många människor som behöver vård, inte bara en spruta i armen, utan också själslig omtanke. Samtidigt har Farmor uppfostrat barn, älskat barnbarn, engagerat sig i andras barn, odlat grönsaker i kolonilotten i Lund och brytt sig om allt och alla. I hela sitt liv har Farmor betalat in en del av sin lön, för att kunna leva ett bra liv som pensionär. Idag är Farmors kropp sliten. Hon har ont i ryggen, hon har fått nya knän och hon kan inte sticka längre.

Att ge av sig själv i ett helt liv är beundransvärt men det sätter sina spår.

När Farmor får ut sin lilla pension, betalar hon högre skatt än vad jag gör. Hur är det möjligt? Att Farmor, som gett mig allt, fortsätter att subventionera mig, men nu för att regeringen bestämt det. Jag hade gladeligen betalat mer i skatt, för att Farmor och alla andras Farmödrar skulle kunna leva ett gott pensionärsliv på sin uppskjutna lön.

De säger att det ska löna sig att arbeta, att det ska premieras. Men min Farmor har alltid jobbat, fått lön och betalat skatt. Varför ska det inte löna sig för henne?

Regeringen har gjort något mycket allvarligt. De har tagit bort progressiviteten i det svenska skattesystemet. De som tjänar mer har råd att betala mer. Men av regeringens alla skattesänkningar har på tok för mycket gått till dem som tjänat allra, allra mest. När Anders Borg, den lilla luringen, får tillbaka en massa slantar, missar min Farmor helt utdelning. Rättvist?

De säger att ett mått i en demokrati är hur man behandlar de som har det sämst ställt.

Jag skäms över ”vår” regering. Jag säger rent ut Fy Fasen för den.

Behöver inte frisören deklarera?

 

Kan man ju fråga sig när regeringen går ut med den nya gymnasiereformen. Att minska tiden för de teoretiska ämnena på yrkesutbildningarna känns inte som världens bästa idé. Eller behöver man inte vara så allmänbildad om man ska laga bilar?

 

Kanske inte – men nog behöver man vara det för att våga utmana, vara kritisk och kunna förverkliga sina drömmar?

 

 

Kan en myra stelna av skräck?

Hur ska man kunna gå på stigarna utan att trampa ihjäl dem? Hur ska man hantera en nyckelpiga som hunden mosat i solen på balkongen? Spelar det någon roll?

Din mänskliga ådra kallar och ropar. Den är ditt samvete när du hindrar dig själv från att slå ihjäl getingen, och istället öppna fönstret. Den för din hand till telefonen när reklamen om SOS-barnbyar går igång på TV4. Det är samma mänskliga ådra som gör att hjärtat slår en volt och du adopterar en hund.

Den andra ådran, den som antagligen är den som är ansvarig för att du till slut skiter i nyckelpigan. Det är den som också bör bära huvud för att du handlade den där tröjan, trots att det stod ”made in Taiwan” och att de små fingrarna som tillverkat den inte fått mat på tio timmar. Den som gör att vi raka i ryggen kan äta kött, taget från djur som transporterats i dygn för att slaktas i ett land med billigare arbetskraft.

Den ena handen vet precis vad det är, som den andra gör – sjunger vi.

Det är precis så det är. Det kanske är dags att koppla ihop våra två hjärnhalvor? Att förstå, att det där som gnager, som gör att vi lyfter handen och ringer när vi ser reklamen. Att det gnaget är vi, vår dåliga ådra. Den som inte bryr sig om ifall myran stelnar av skräck sekunden innan den sitter platt under sulan under dina nya skor.

Det är bra skor, billiga var de också, ungarna kan ju sy ändå!

Ja – alla de som säger att människan är komplex har rätt, så rätt.

… En VÅP… Ett VÅP…

 

Så kom eldprovet för finansminister med hästsvans. På fusklappen stod tydligt uppstaplat vad som skulle förmedlas. Allt från faktiska argument till politisk pajkastning hade ministern bakom ryggen när han äntrade talarstolen.

Sedelpressar som till sitt yttersta skulle spotta pengar om Östros fick bestämma, bidrag som skulle slängas på alla som inte ville dra sitt strå till stacken, hejdlöst slösande av de gemensamma tillgångarna. Oavsett vad Borg lägger för epitet på Östros så ligger han alltid i lä när det kommer till vilja och visioner.

Man kan ju tycka att moderaterna borde ha lärt sig att hantera ekonomiska kriser, de har ju försökt några gånger. Man lär sig mest av sina misstag sägs det. Då borde ju de borgerliga partierna vara experter på det här nu.

Sverige drabbas hårdare av krisen än många andra länder, fler människor krissparar idag än under 90-talskrisen. Det beror inte bara på en ohanterlig världsekonomi. Det beror väldigt mycket på regeringens politik, eller ska vi kanske säga Brist på politik.

Hur som haver, Borg, så borde det vara bättre att göra något, än att fortsätta skylla finanskris, arbetslöshet och utanförskap på oppositionen. Dags att kliva upp och visa framtassarna.

Shit – vad hände med vår framtid?

 

 

En tredjedel av alla Sveriges ungdomar kommer att sakna jobb 2010.

 

Dom som ska staka ut vägen, som ska driva det här landet framåt. En tredjedel av våra unga kommer stå utanför samhället, en stor del leva på försörjningsstöd. Samma människor som under 90-talskrisen blev av med lärare, läromedel och vaggades i en finansiell oro.

 

Vilken framtidstro får dom? – dessa barn av vår tid.

 

Barn och ungdomar är de som lider mest av en ekonomisk kris. Oron för föräldrarnas jobb och för hur hyran ska betalas är barnens. Medan vi vuxna leker experttyckare och ger goda råd, delar ut bonusar, är barnen de som bär den mest jordnära rädslan. Den om familjen.

 

Så nära pudelns kärna kommer sällan vi vuxna i ”rädda den fria marknaden debatten” .