När dina värderingar brister – vad slåss du för då? När det du krigar för, inte längre är värt att dö för? Vem gör sällskap med dig då? Idag är en annan dag än igår, idag har andra sår.
Man härbärgerar så gärna det som är svårt. Som insikten om att du har det bra, när han du nyss gick förbi, som låg på gatan, inte har det lika bra. Eller som han den där som ville ha en slant på tunnelbanan och du stack till honom skramlet i fickan. Tittade du honom i ögonen? Såg du hans smärta och förnedrade själ? Såg du att han inte ville vara där, med handen utsträckt mot dig? Du skulle ha tagit den, inte ge bort tre och femtio i hopp om att slippa hugget i hjärtat.
Du tittar hellre på barnen på någon gala på TV. De där barnen som är magra, som har en mamma som dör i AIDS eller som har blivit lurad av något stort jättemultinationellt företag att använda mjölkersättning. Så barnen blir sjuka. Då ger vi lite mer än tre och femtio. Kanske hundra kronor, eller tvåhundra. Kanske en gång varje månad. Eller så blir vi isbjörnsfaddrar och tänker att det är väldigt, väldigt hemskt att isarna vid polerna smälter. För det är ju hemskt. Sen går vi till jobbet nästa dag. Äter en lunch ute. Och det känns ganska bra – att vara fadder till en isbjörn som har det svårt.
Jag gör också så.
Logiken brister inte. Det är bara lättare att vara solidarisk med någon som du inte kan ta i handen.
“När det du krigar för, inte längre är värt att dö för?” Så vackert formulerat. Och jag vet inte vad man gör då… Livskris..
Det vet du visst Natasa! Du krigar ju jämt för det du tror på!