Kajsa Grytt har gjort en Johnny Cash – fast inte riktigt ändå. Kajsa bestämde sig för att åka ut till kvinnofängelser och samla texter. Hon bad kvinnorna att få ta del av deras innersta, genom brev, texter eller dikter de skrivit. Hon fick dem och en del av dem har blivit tonsatta av Kajsa. Men resultatet blev inte som Kajsa förväntat sig.
Bilden av en man i fängelse ställs mot bilden av en mamma i fängelse. Bilden av en stark, häftig man med beundrarinnor i släptåg ställs mot en nerpundad, ansvarslös och misslyckad kvinna i fängelse. På kvinnofängelser finns ingen kö av beundrare.
Det är ett symptom i tiden. Kvinnan förväntas vara den ansvarsfulla, en man utan känsla för rätt eller fel ursäktas. En kvinna kan inte hamna i fängelse för hon har barn att ta hand om. En man har en fru som tar hand om hemmet när han sitter på kåken. Generaliseringen är grov, men bilden stämmer.
Så blir texterna inte Cash – det blir inga texter om utbrytningar eller uppror mot plitarna. Det blir ett stort förlåt till det samhälle som har satt dem där. Det blir starka dikter om längtan efter den man som gjorde att de hamnade där.
- det rinner en tår ner för mitt lår och jag låtsas att det är du.
Kajsa fick en överstruken geting i expressen. Jag gick därifrån med tårar och en överväldigande känsla av att jag just fått höra en sanning.
Ibland är det bara så skönt att få vara i en gråskala.
